wooow. Jag kom hem från jobbet, stökigare någonsin hemma. K sprang runt som en höna. Höll på att packa samtidigt som han fixa en dator och försökte trycka i sig en sallad. I sista sekund avböjde K's kompis som skulle hjälpa K med sin (skrutt)bil till hans föräldar. Så K kollade på mig och log, jag skrek rakt ut på engång, för jag visste vad han skulle säga. (de är nämligen så att K's skrutt bil är så gott som paj och den startar inte av sig själv. Så någon lär springa och putta igång den.) Någon det blev jag, efter att jag febrilt tjatat om att han skulle ringa grannen och be om hjälp. Grannen ville inte svara så jag hade nämligen inget val.

Jag drog på mig en jacka med stor luva så inga grannar skulle se att det var jag som försökte knuffa igång en bil. Efter kanske 10 försök och jag var anfådd och de sved i halsen så sa jag till K sista gången nu, sen skiter jag i de här.. och då startade bilfan! Sikken tur K hade! Så nu har han åkt. Han sitter nog precis nu i sina föräldars bil med hela hans familj på väg till arlanda och där ska de flyga till Boden. Ångrar faktiskt lite nu att jag inte sa att jag ville följa med, men de åker dit pga en begravning och den personen har jag aldrig träffat så jag känner att kan man slippa gå på en begraving så ska man göra det. Så nu kommer han hem på lördag. Kommer sakna mest.